Redan vid det första konstituerande mötet den 16 oktober 1951 framlades förslag till organisationens stadgar, som fick bilda grunden för verksamheten. Det bestämdes att organisationen skall verka för livsformer och miljöer som främjar det medmänskligas framväxt och där den individuella friheten oupphörligt och oskiljaktigt förenas med ansvaret för det samfällda.
Huvuduppgiften skulle bli att vara en resurs för utsatta grupper, barn och ungdom och äldre, att arbeta förebyggande bland barn och ungdom, att motarbeta bruket av alkohol och narkotika, att främja goda etniska relationer, att finna och använda vägar som når fram till medmänniskan, att verka för fred, icke-våld och internationell solidaritet och förståelse, att delta i internationellt bistånd och att informera om FNs förklaringar om de mänskliga rättigheterna och om barnets rättigheter.
I omsorgen om barn och ungdom kom att ingå att till dem förmedla insikt dels om situationen i världen, dels om betydelsen av att ta avstånd från solidaritetsyttringar utan rättsbegrepp och dels om att när individer grips av masspsykos sjunker deras intellektuella och moraliska nivå, ofta enormt mycket. En viktig del i insatsen blev att ställa internationell solidaritet i förhållande till omsorg om jorden, till natur och miljö och till förutsättningarna för mänsklig tillvaro.
I tanken fanns att vördnaden för livet är förutsättningen för social trygghet och rättvisa i världen, att alla barn och ungdomar behöver en värld att älska, människor och samhällen att lita på, att frihet utan hållbara yttersta gränser framkallar enorm ofrihet och skadar demokratins grundvalar, att envar borde förunnas en förtröstansfull livsinställning och något meningsfullt att verka för och att varje människa har rätt att få hoppas på hänsyn och barmhärtighet, att få slippa nedsättande behandling, tarvlighet och mental manipulation, att få slippa påverkan som ger fördomar.